Feeds:
Inlägg
Kommentarer

7 extra år

Igår var det 7 år sedan jag transplanterades och fick mina två nya, fina lungor. De har fungerat väldigt bra under dessa år och jag hoppas att det kommer att fortsätta så många år till. Jag är verkligen inte klar än! Jag känner en enorm tacksamhet över att jag lever och faktiskt mår så pass bra som jag gör, gcu_7-year-anniversary-road-signsamtidigt som det finns en rädsla för att det kommer en dag då allt vänder igen. Men jag försöker leva här och nu, ta en dag i taget och njuta av nuet.

Men att njuta av livet är inte alltid det lättaste. Inte när mitt liv är så präglat av saker som krånglar, sjukdomar och missöden. På sista tiden har det varit lite för mycket samtidigt igen i mitt liv. Dels har min mammas hjärtsjukdom eskalerat, och hon fick i våras åka in akut några gånger för att starta om hjärtat. Lagom till att hon började bli lite mer stabil igen så fick jag reda på att jag kommer att behöva genomgå en lite större och relativt komplicerad operation nu i början av oktober. Operationen innebär att det finns en risk att jag kanske inte kan ha sex igen. Nu hoppas jag verkligen inte att det kommer att bli så, men jag är ju inte direkt känd för att vara född med tur så jag ska erkänna att jag har en stor oro i magen kring detta jag har framför mig.

valleSom om det inte vore nog så blev min älskade katt Valiant akut sjuk i slutet av augusti. Det visade sig att han led av HCM (hypertrofisk kardiomyopati), vilket innebär att vänsterkammarväggen blir förtjockad. Detta leder till att hålrummet i hjärtat minskar och att hjärtat inte kan pumpa runt vätskan ordentligt, vilket i sin tur leder till lungödem. Hos en katt ska kammarväggen vara 3 mm tjock. Hos Valle var den redan 11 mm när sjukdomen upptäcktes och det fanns inte mycket lumen (hålrum) kvar. Trots det var han sitt vanliga glada och mysiga jag, men vid några tillfällen under två veckors tid drabbades han av lungödem och efter att ha räddat hans liv vid två tillfällen insåg både jag och veterinären efter tredje tillfället att detta inte är ett värdigt liv för honom. (Jag om någon vet paniken över att inte kunna andas). Det tunga beskedet att låta min älskade vän att somna in behövdes tas, så att han skulle slippa dö en plågsam död av vätskefyllda lungor. Det tog mig två timmar av gos och tårar innan jag kunde acceptera att veterinären gav den dödliga dosen av sömnmedel och han somnade in i min famn. Därefter tog det ytterligare två timmar innan jag hade hjärta att lämna ifrån mig honom. Jag tror att jag behövde den tiden på mig att verkligen förstå att han hade gått vidare och inte fanns kvar hos mig.

Jag hoppashost_dricka_te att det börjar vända för mig snart igen och att mitt liv åter igen kan fyllas på med lite mer härliga och roliga saker som ger energi istället för att dränera mig på energi. Hösten är ju (äntligen) på ingång nu iallafall. Hösten har alltid varit, och kommer nog alltid att vara, min årstid. Jag älskar att andas in den höga, klara luften och se träden prydas av alla vackra färger. Sedan att man får en anledning till att tända levande ljus, krypa ner under en varm filt i soffan och dricka lite extra mycket te är ju inte heller fel.

Hela hösten och vintern och även nu på våren har det varit full fart och en aning kaotiskt på jobbet. Som tur är så trivs jag fantastiskt bra med mitt jobb och med mina kollegor, men det tar på kroppen när det är så tufft som det varit. Därför ska det bli så otroligt skönt med en weekend i Köpenhamn tillsammans med mamma. Vi försöker göra något varje år. Åka iväg och bara vara, njuta och leva i nuet. Göra det vi känner för just den dagen och bara vara. Det kommer bli några dagar av välbehövligt energipåfyllning och miljöombyte. tant-laddar

Andra saker som tagit mycket energi från mig under en tid nu är försäkringskassan och mina försök i att försöka få dem att förstå att det finns en väldigt bra anledning till att jag inte kan arbeta mer än 75 %. Min läkare, som är universitetsöverläkare och specialist inom lungor, tycker till och med att 75 % är i mesta laget för min kropp med tanke på att jag fått sämre värden sedan jag började jobba – framför allt mitt blodtryck. Men försäkringskassan menar att jag nog skulle orka 100 % eftersom jag faktiskt orkade plugga på helfart (dvs 100 %). Jag har försökt förklara för dem att skolan inte är obligatoriskt, att jag kunde komma och gå som jag ville eller till och med strunta i hela dagar. Jag kunde själv välja om jag ville plugga på förmiddagen eller kvällen utifrån min dagsform. Detta är inte något som jag kan göra när jag jobbar. Om det står att jag ska börja jobba kl 7.00 kan jag inte gärna dyka upp efter kl 13.00  på jobbet med förklaringen att jag kände mig ur form i morse. Nej, då måste jag snällt tvinga mig upp ur sängen och försöka prestera så bra ändå. Och 75 % är bra tycker jag. Det är ju knappast så att jag säger att jag inte kan jobba alls. Men försäkringskassan köper inte riktigt detta argument. På pappret så motsvarar heltidsstudier 40 h/vecka och det innebär ett heltidsjobb. Ergo borde Rebecca kunna jobba 100 %. Visst, de har i och för sig rätt. Jag skulle klara av att jobba 100%, det skulle jag. I några veckor skulle det gå. Sen skulle jag bli helt utmattad och kanske behöva sjukskriva mig helt, eller jobba 25 % eller 50 %. Men det kanske är att föredra i den byråkratiska världen. Aja, kriget fortsätter så får vi se vem som går segrande ut ur striden. mall-fight_631606386

Då var jag här igen med mina tankar. Tankar på jobbet. Tankar på min framtid. Tankar på min kropp och min hälsa. Det är inte en enkel ekvation som enkelt går att lösa, även om jag önskar att det vore så.

Jag trivs med mitt jobb. Det är intressant, det är givande, det känns verkligen att jag kan göra skillnad och jag får dessutom jobba med fantastiska kollegor. Nurse Drawing HeartMen personalbristen gör att man ibland går ifrån jobbet med en gnagande känsla av att man inte räcker till, att patienterna inte får det som de borde ha rätt till. Dessutom lämnar man jobbet som ett vrak. Det är inte bara jag, det är många av oss. I alla fall vi som ger allt och som verkligen vill bry oss om patienterna. Det finns de som anser att vi inte ska göra det, men det är inte så jag jobbar. Jag kan bara jobba med mitt hjärta -måste jag lämna det helt utanför vill jag inte längre jobba kvar utan kommer då söka mig till nya äventyr. Självklart måste man bry sig på ”ett professionellt sätt” och inte ta med sig alla känslor hem. Men det tror jag nog att ni förstår att jag menar.

Trots att jobbet är så intressant, är det värt att ligga totalt utslagen den dag man är ledig? Ska det vara en kraftansträngning likt ett maratonlopp att ta sig upp från soffan för att bre en macka den dagen? Allt detta ska dessutom göras för en pyttesumma till lön. Nej, lönen är inte det jag bryr mig om. Inte egentligen. Men med tanke på vilka tider vi jobbar, vad vi jobbar med, vilket ansvar vi har och vilken risk vi tar på jobbet – ja, då kan jag tycka att det borde speglas lite bättre i vår lön.

Jag vet inte om det är bättre på andra avdelningar än vår i dagens läge. Jag vet att det är personalbrist så gott som överallt. Skillnaden är väl kanske Hur bristerna märks. Jag vet också att det överallt kan vara så att personalen inte hinner med att få sin rast.

Jag undrar om det verkligen är värt det. Inte yrket i sig, utan hur mycket energi det just nu krävs av min kropp. 55744f967b4b4e9740b812a6ddcd26f21355620097_fullHur länge orkar min kropp detta tempo? Hur lång tid tar det tills min avdelning åter igen blir något lugnare? Hur många perioder liknande denna orkar min kropp med under ett år? Det finns inga svar, och det är det som gör det så svårt. Det gäller väl att vänta och se för att senare kunna ta ett beslut angående hur min framtid ska bli.

Arbetsglädje


Jag har valt att arbeta inom psykiatrin som sjuksköterska och då valt inriktningen mot barn och ungdomar. Att arbeta inom psykiatrin är det tyvärr inte så många som väljer, vilket leder till personalbrist (även om det är personalbrist inom de flesta områden på sjukhuset idag). Samtidigt är psykisk ohälsa ett problem som ökar i dagens Sverige, och inte minst på grund av de ensamkommande flyktingbarn som kommer hit och har varit med om och upplevt saker som man inte ens kan föreställa sig. Jag arbetar på en sluten akutavdelning – den enda inom Östergötland och en av få i Sverige. Vi har sex platser(!) att erbjuda och de flesta som läggs in hos oss ligger knappast där i en dag eller två utan stannar mellan veckor till månader hos oss. Men tanke på den ökade psykiska ohälsan kan ni ju själva räkna ut att sex platser i Östergötland inte är tillräckligt.

Mitt jobb är givande och intressant, men samtidigt självklart väldigt tufft och emellanåt energikrävande. Det är då det är så otroligt skönt att jag har underbara kollegor som ger mig energi, som är otroliga lagspelare, som sprider glädje, som ger beröm och som delar med sig av sin kunskap. Med tanke på hur många timmar om dagen man befinner sig på jobbet så känns det som A och O att man trivs med sina arbetskollegor – och därför känner jag mig lyckligt lottad! Det blir så otroligt mycket lättare att ta sig till jobbet, utföra sina arbetsuppgifter och att ändå ha energi kvar när man går därifrån när man får jobba med dessa fantastiska människor! Så Tack till er! ♥♥vänner

Så var man då 30 år och några månader till på det. När jag var yngre hade jag en fantasi om att jag skulle vara 30 när jag fick mitt första barn. Nu vet jag sedan flera år tillbaka att det inte blir några barn för mig. Varken nu vid 30 år eller senare. Det är den värsta av alla ”biverkningar” efter allt som jag har gått igenom med alla sjukdomar, behandlingar, mediciner och operationer. Jag har lärt mig att leva med den vissheten, men saknaden och längtan kommer alltid att finnas där.

Tydligen är det fler som tyckte att runt 30 år är en bra ålder att skaffa barn på. Många vänner och bekanta är gravida eller har precis fött ett barn eller har något eller några sedan några år tillbaka. Jag är självklart otroligt glad för deras skull och det är en dröm att få gosa med bäbisar och leka med barn när man får chansen. Men samtidigt är det rätt tufft, och nästan plågsamt, att varje gång man går in på Instagram eller Facebook möts av bilder på stora magar, bilder på ultraljud eller bilder på de riktigt, riktigt små bäbisarna. Det är inte en bild utan snarare 10 per dag som läggs ut. Jag förstår dem, jag hade säkert gjort likadant om jag hade haft glädjen att få uppleva det som de får uppleva. Men för mig blir det mest en plågsam påminnelse om att jag aldrig kommer att få uppleva den glädjen. Självklart kan jag ju sluta följa de personerna för att slippa se bilderna, men det känns inte heller rätt. Snarare måste jag lära mig att inte reflektera tillbaka bilderna till mig utan bara glädjas för deras skull. Men det är tyvärr lättare sagt än gjort.

Att inte känna sig hel

Det har gått flera år nu sedan jag åter igen fick mitt liv på nytt. Men trots att jag åter igen är frisk och kan andas själv så är jag inte, och kommer aldrig att åter bli, den person som jag en gång var.

Även om jag orkar med allt som andra gör så orkar jag inte göra det fullt ut. Jag blir snabbare trött och jag behöver längre tid på mig att återhämta mig. Detta gör sig ofta påmind och gör mig lika ont varje gång, speciellt nu när jag jobbar. Trots att jag jobbar 75 % är vissa veckors arbetsgrad högre än 75 % vilket gör att min kropp blir helt slut och varje del av kroppen värker. Dessutom är det inte optimalt för mig med dessa C-A turer som finns inom sjukhusvärlden, dvs jobba sen kväll en dag för att dagen därpå gå på tidig morgon. Jag tror i och för sig inte att någon mår bra av att gå dessa turer, även om många säkerligen klarar av dem lite bättre än vad jag gör.

Jag saknar den tid då jag hade ork till allt jag ville och dessutom lite till. Jag saknar tiden då jag klarade mig på 6 timmars sömn per natt och ändå var full av energi dagen därpå. Jag saknar känslan av en pigg kropp och ett vaken sinne.

ensamhet_905Förstå mig rätt. Jag är otroligt glad över att leva och att må så pass bra som jag gör. Men ibland känns det som om mitt liv är fullt av oförmågor. Oförmåga att kunna jobba som jag vill, oförmåga att orka med allt jag vill, oförmåga att få uppleva att bli mor, oförmåga till att acceptera att detta numera är mitt liv och den person som jag ser i spegeln är jag. I mitt inre är jag fortfarande den sprudlande, energiska och vetgiriga Rebecca – även om jag innerst inne vet att det endast är ett minne blott och att det som finns kvar är en svag kopia av henne.

Imorgon är första dagen på mitt jobb som sjuksköterska! Jag kan inte riktigt förstå att jag är klar, färdig, legitimerad sjuksköterska med ett fast jobb som väntar. Jag kan inte riktig förstå att jag ska stå på egna ben och inte ha en handledare att luta mig mot ifall det krisar. Jag vet att jag inte kommer att kunna allt. Jag vet att jag kommer behöva stöd och råd från mina blivande kollegor. Men jag tror att det kommer att bli bra. Att jag kommer att lära mig otroligt mycket och att jag kommer få ett intressant och givande jobb, även om det säkerligen kommer bli väldigt tufft emellanåt.

Min examensdag var en fantastisk dag! Solen lyste och jag var omringad av familj och vänner. Det var en sådan dag som jag alltid kommer minnas. En dag som jag kommer att titta tillbaka på som en av de bästa dagarna i mitt liv.

P1000176

Jag blommor jag& emelie

Mamma&Jag kärlek  Pappa&Jag

Syskonskaran 4