Himlen kan vänta

Under 2008 så följde jag SVTs serie ”Himlen kan vänta”. Min familj och pojkvän ville inte se det, inte ens när jag bad dem. Antagligen så blev det för påfrestande för dem. Men jag såg vartenda avsnitt. Jag log, skrattade, grät floder och kände igen mig i så mycket av det de sa och beskrev. Är det inte egentligen ganska konstigt att hur olika man än är som personer så upplever vi relativt lika känslor när vi går igenom en allvarlig sjukdom.

Hur som helst så visade SVT ikväll ”Himlen kan vänta 1 år senare”. Vi fick då se hur deltagarna hade det idag. Först var det fem. Sen var det bara tre kvar. Även ikväll så blev det en hel del tårar – både av glädje, sorg och igenkännande. På något sätt kändes det jobbigast att se Martin och hur svårt han hade att andas några månader innan han dog. För varje andetag så lyftes hela hans överkropp för att försöka hjälpa lungorna att få tillräckligt med luft och syre. Han hade då enbart 10% lungkapacitet. Jag kände så väl igen den där andningsrörelsen. Jag hade ju bara 16% kapacitet kvar innan transplantationen. Han dog efter att ha drabbats av ytterligare en lunginflammation. Själv hamnade jag i en koldioxidkoma och i en rymdmask (:P) när jag hade lunginflammation. Mitt läge var ytterst kristiskt, men jag klarade mig ju. Men att se hur svårt han hade att andas och dessutom få reda på att han dog på grund av detta, fick mig att tänka på vilken tur jag ändå hade. Jag fick en chans till ett liv igen. Hur många får det?

Alla deltagare i serien är verkligen såna inspirationskällor. De är så starka! Levnadsglada och riktiga kämpar. Jag hoppas att jag är lite som dem .

Creep

I don’t care if it hurts,
I wanna have control
I want a perfect body
I want a perfect soul

I want you to notice
when I’m not around
You’re so fuckin’ special
I wish I was special

But I’m a creep
I’m a weirdo
What the hell am I doin’ here?
I don’t belong here

Ein Good Helg

Igår, lördag, blev en riktigt bra dag. En av de bättre på länge faktiskt. Vid halv fem så åkte jag hem till mamma för att hälsa på Lena och Sture som var där på besök över dagen. Jag stannade lite drygt en timme innan jag begav mig vidare till Kristin och Daniel.

Efter att ha klättrat upp för branta trappor till tredje våningen möttes jag av två varma personer med leende på läpparna och öppna famnar. Det var första gången jag var i deras lägenhet så det blev av att gå en husesyn först och främst. De hade fått det riktigt fint! Medan jag guidades runt av Kristin så stod Daniel i köket och fixade med maten. Vi skulle äta tacos! När maten väl var klar så satte vi oss med var sin tallrik i TV-soffan. Det var ju ändå lördagskväll. Två välfyllda tortillas senare var jag mätt och nöjd. Dock finns det ju alltid plats för lite godsaker, så jag var ju inte den som tackade nej när det dukades fram chips, morötter, gurka, dipp och godis . Till på köpet så blandade Kristin till en drink var till oss tre. Den var riktigt god och uppfriskande.

Självklart så såg vi ju på Melodifestivalen. Jag kan väl inte säga att utbudet var så jättebra eller att någon låt fick nackhåret att resa sig. Dock tycker jag att låt nummer fyra – Road Salt – var riktigt fin. Några tända ljus och en person som man tycker om…då kan det hända grejer . Salem Al Fakir var ju också (såklart) bra. Men kan någon vara snäll och förklara för mig var Jenny Silver hade på sig? Om det finns någon där ute som tyckte att det var snyggt så kan ni väl vara snälla och förklara för mig vad det är jag har missat.

Jag trivdes så bra där i deras soffa. Jag kände mig frisk, levande. Ja, jag kände mig faktiskt nästan som ”den gamla Rebecca”. Antagligen är det mycket Kristins förtjänst. Det är så otroligt skönt att umgås med någon som vet precis allt om en och som har funnits med en i nästa hela ens liv. Hon är och kommer alltid förbli min bästa vän . Älskar dig, tjejen!

Idag så fick jag besök av Joanna. Hon kom hit strax innan 12 och efter en stunds uppdateringar om vad som hänt i våra liv sedan sist, begav vi oss till stan för att äta lunch. Lunch blev det och dessutom även en fika en stund därefter. Ibland måste man lyxa till det ordentligt. Det var riktigt roligt att träffa Joanna igen. Prata gamla minnen, speciellt alla våra minnen från våran tid I dublin (det var där vi träffades och lärde känna varandra). Ibland så längtar jag otroligt mycket tillbaka till Dublin. Det är verkligen en stad att älska. Jag hoppas att jag kan åka dit över en långhelg eller liknande i sommar. Bara för att åter igen gå göra allt, och återuppleva allt det som jag gjorde och trivdes så bra med när jag bodde där.

En annan anledning till att jag tänker tillbaka på tiden i Dublin med så mycket glädje är nog även att det egentligen är min sista tid innan jag blev sjuk. Kom ju hem på sommaren och då mådde jag inte speciellt bra. Även om jag då inte fattade att jag faktiskt var sjuk. Det är nu nästan fyra år sedan och på något sätt känns det som om jag pausade mitt liv där och då (strax innan jag skulle fylla 21) och sedan har det precis nyss startat igen. Med andra ord så har jag nästan förlorat fyra år av mitt liv. En hemsk och sorglig tanke. Men det går ju inte att göra någonting åt, så jag får väl helt enkelt försöka snabbspola fyra år framåt och försöka inse att jag ska fylla 25 och att detta är mitt liv här och nu. Jag måste försöka inse att jag inte är samma person som då och försöka hitta personen som jag är idag. Nutidens Rebecca. Önska mig lycka till

 

Återkomsten av Rebecca – the Geek

Ikväll är det premiär. Dagen då nörden innuti mig väcks till liv. Detta sker en gång per år, och vanligtvis brukar jag inte genomgå denna omvandling själv. Nä, jag har ju min kära pojkvän som även han brukar genomgå denna förvandling. I allafall då han befinner sig hemma i Sverige – vilket inte är fallet detta år. Jag talar självklart om att ikväll är det dags för Melodifestivalen att dra igång igen. (Sucka inte alltför högt, kära läsare. Jag kanske hör er). Men jag måste dock erkänna att jag inte är alls lika förberedd och insatt som jag brukar vara. Jag har nästan inte en aning om vilka som kommer att vara med i årets Melodifestival. Antagligen kan det ha lite att göra med att Magnus som sagt inte är hemma. Vi brukar ju vara rätt duktiga på att trigga igång varandras schlager-nörd-gener. Var vi har fått dem ifrån kan ju diskuteras. Ingen i min familj eller vänkrets är speciellt intresserade. Jag blir nästan förvånad om de ens vet att det går på lördagskvällar vid 20-tiden. Hur som helst så hade jag iallafall räknat med att jag skulle få se premiären själv, tillsammans med en stor skål chips . Men så blir det nu inte. Istället så ska jag vara hemma hos Kristin och Daniel och tillsammans med dem se på och heja fram kvällens vinnare. Jag hoppas att hejandes hörs genom TV-rutan och registreras som en röst, för jag är oftast alldeles för snål för att ringa och heja på riktigt. Haha!

Fritt fall och sug i magen

Magen kurrar. Den vill ha mat och det NU! Som tur är så behöver jag inte vänta särskilt länge innan jag mår sätta tänderna i en nybakad Pizza. Mums!

Jag spenderar denna fredagskväll tillsammans med mamma och Jeppe, hemma i deras lägenhet. Jag tog en promenad hit redan vid tre, för att kunna njuta av den sol som vi inte har varit alltför bortskämda med under de senaste veckorna. Väl framme så satte jag mig och såg en ny Wallanderfilm innan mamma kom hem från jobbet ett antal timmar senare. Hon har hållt på i köket ända sedan hon kom hem. Med mat. Dock inte någon mat som vi ska äta ikväll – nä, det blir ju pizza! Men de ska ha gäster imorgon. Vänner från Stockholm. Mamma är otroligt duktig i köket, men det känns som om hon jämt måste överprestera när de ska ha främmande. Inte något ont med det dock – bara hon själv tycker det är roligt och inte tar ut sig för mycket. Jag kan bara hoppas att jag en dag blir lika duktig som min mor i köket. Övning ger färdighet heter det ju och jag har ju mycket tid över för tillfället. Så med andra ord så kanske jag får ställa mig och laga en massa lyxiga måltider om dagarna . Dock så har jag blivit rätt duktig jag med när det kommer till matlagning. Jag vet att jag har varit ett hopplöst fall en gång i tiden. Men det handlade ju om bristande intresse. Det intresset tvingades dock att komma till ytan när jag arbetade som Au Pair i Dublin våren 2006.

Igår lyckades jag med bravuren att ramla omkull och skada mig inne i min lägenhet. Man kan ju fråga sig om jag är en stor klant eller om jag bara är född med mycket otur . Vänter sida av höften och rumpan är riktigt blå och öm. Dessutom är båda fötterna lite ömma, särskilt den högra som även den är lite blåaktig och svullen.

Husfru och vitaminer

Idag har jag faktiskt varit riktigt flitig. Jag har städat hela lägenheten och dessutom våttorkat alla golv. Nu på seneftermiddagen/kvällen så började jag känna mig rastlös igen och ställde mig därför och började baka. Inget avancerat dock – hade inte så mycket råvaror hemma. Det resulterade ur som helst i 12 stycken hallonscones. De står i ugnen just nu. Blir gott att sätta tänderna i, när det är dags för kvällsteet .
Jag gillar ju att baka, men jag äter så sällan sådant själv vilket resulterar i att allt hamnar i frysen, som snabbt blir överfylld . Därför blir det ju tyvärr inte så ofta som jag bakar. Men kanske kan det bli ändring på det. Jag får helt enkelt baka åt folk. Då får jag ju baka utan att jag måste äta upp allt!

Igår fick jag två nya mediciner. Eller egentligen är det väl vitaminer, men eftersom de är receptskrivna så måste de ju även anses som mediciner . Det är B12 och Folsyra. Anledningen till att jag ska äta dessa är för att se om de kan hjälpa till att få ordning på min blodbrist som inte riktigt vill ge med sig. Det är ju inte så att jag måste få blodtransfusioner, men det är för lågt för att anses normalt. Innan transplantationen hade jag 142 i Hb-värde. Nu ligger det runt 100 eller strax innan. Detta bidrar ju även till att jag blir lite tröttare och blekare – och vem vill vara det . Så jag hoppas att vitamintillskotten ger effekt.

Jag är så duktig så

Idag blåste jag nya rekord (igen) på spirometrin. Både när det gäller hemma och på US. Värdet på FVC på US blev idag 3.28! Det bästa värdet tidigare har varit 3.13 (om jag minns rätt). Även på träningen så orkade jag göra några fler repetioner per set. Känns bra att det fortsätter att gå åt rätt håll. Dessutom så börjar man se att svullnaden i ansiktet och kring magen håller på att gå ner. Nedtrappningen av kortisonet fortsätter enligt schemat och i morgon är det dags att sänka dosen ytterligare 2,5 mg .

Jag hade tänkt att jag skulle ta spruta nummer två idag. Men det var stängt när jag kom till ingång 47. Vet inte om de har slutat att ta emot folk där, eller om de har ändrat tiderna. Får kolla upp det på nätet och se om jag kan åka dit någon annan dag istället.

Igår fyllde mamma år! Hipp Hipp Hurra! Jag var där större delen av dagen och hade det riktigt, riktigt trevligt. God mat och tårta tillsammans med personer som man älskar. Kan det bli bättre? Min födelsedagspresent blev också väldigt uppskattad, så det kändes bra. Det kändes tråkigt att åka därifrån när timmen började bli sen, men å andra sidan fick jag ju komma hem till två keliga katter.

I flera nätter i rad har jag sovit riktigt dåligt. Dels har min axxelskada ställt till med mycket problem och dels blir jag skogstokig på mitt element som brinner som om det eldade för kråkorna. Så igår bestämde jag mig för att katterna skulle få sova inne hos mig, så att jag kunde ha sovrumsdörren öppen. Resultatet blev att jag sov riktigt bra inatt. Dels berodde det såklart på att temperaturen i rummet blev lite behagligare (trots att jag annars sover med balkongdörren öppen) men dessutom så skänker det mig ett sorts lugn när katterna sover intill mig. Att känna deras varma små kroppar tätt intill mig och känna deras lugna, djupa andetag – det smittar av sig på något sätt och vaggar mig till en lugn, djup sömn.

 

Gratis mat och shopping

Idag blev dagen inte riktigt som jag trodde att den skulle bli när jag steg upp ur sängen i morse. Eller egentligen kanske det inte räknas som morgon längre när klockan är närmare 11.00 och man äter frukost vid  11.30 . Anledningen till den sena morgontimmen var dock att jag inte sov speciellt bra inatt – igen! Min gamla axelskada har gått upp på nytt, vilket resulterar i att jag inte hittar någon ställning utan att den gör förbaskat ont! Jag kan ju inte ligga på höger sida (den axeln som jag har ont på) för så blir beslastningen av kroppen för stor för axeln. Men jag kan inte heller ligga på vänster sida, för då hänger ju den onda axeln över så att säga och det gör tydligen också ont. Att ligga på rygg fungerar inte heller och mage kan jag inte sova på helt enkelt. Inatt krävdes det en sömntablett och två stycken OxiNorm innan jag kunde komma någulunda till ro. Vaknade dock flera gånger under natten med rätt täta intervall. Inte alltför roligt med andra ord, men jag tror och hoppas att det blir bättre snart igen.

För att återkomma till varför dagen inte blev som jag först hade trott. Jag hade nämligen tänkt mig en relativt lugn dag där jag skulle städa det sista, duscha och leta lite recept bland annat. Dock ringde mamma mig strax efter att jag ätit färdigt frukosten och frågade om jag ville luncha med henne på stan. Klockan var då strax över 12.00 och en halvtimme senare stod jag utanför Kikkobar ochväntade på min kära mor.

Efter lunchen gick mamma tillbaka till jobbet medan jag gick från affär till affär för att se om jag möjligtvis kunde hitta något fint att spendera mina pengar på. Jag hittade alldeles för mycket fint! Jag köpte dock inte alls - till min plånboks lättnad. Dock hittade jag en så fin klocka, som jag verkligen  överväger att köpa trots att jag egentligen kanske inte har råd. Dagens shopping bjöd i alla fall på en jeanskjol, ett par kakifärgade byxor, en rosarandig skjorta/skjortklänning, en svart skjorta/skjortklänning och en sjal.

Totalt så blev det ganska många timmars promenad idag och dessutom på snöfyllda gator. Jobbigt värre! Jag borde ha förbrännt en och anna kalori idag, men de har jag dock tagit igen x 1000 genom att äta några singoallakex idag med . Men man måste ju få unna sig något gott då och då. Även om det där ”då och då” kan diskuteras i mitt fall

Snökaos och ett nytt beroende

Idag har det snöat och blåst konstant. Inget väder som man vill gå ut i precis. Jag har inte ens orkat gå till Magnus för att ta in hans post – och det är mindre än 100 meter dit. Men kalla mig inte lat för det, det handlar bara om att jag inte kände för att förfrysa . Jag har dock varit duktig och städat lägenheten (förutom sovrummet) ytterst noggrant. Jag har dessutom gått igenom en enorm hög av kvitton och rensat ur alla onödiga papperslappar som bara tar plats och samlar damm. Visst kan det vara bra att spara kvitton . men kvitton från ICA Maxi? Finner inte riktigt någon bra förklaring till varför de skulle vara värda att spara på .

Jag är inte längre så sugen på godis. Dock blir det väl lite gllass då och då. Dock råkade jag lura mig själv att pröva de nya singoalla-kexen, med lakrisfyllning (!), sist jag var och handlade. Det borde jag inte ha gjort, för de var farligt goda. Jag måste bokstavligen tvinga mig själv att inte äta upp hela förpackningen på en gång. Hehe. I brist på något vettigt att göra så käkar jag kex. Inte direkt i enlighet med mina tankar att börja träna mer igen och enbart äta nyttigt. Eller inte enbart kanske, men mestadels.

Snart kanske jag får lite mer att göra om dagarna dock. Har fått en förfrågan om att baka på beställning. Kan nog bli kul, även om jag inte kan garentera att det blir så vackert

 

Listor med + och -

Tisdagskväll. Hela dagen har varit seg och rätt tråkig. Jag har inte heller lyckas få något gjort. Förutom att jag har handlat hem lite mat, badat katterna, diskat och lagat middag till mig själv så har jag spenderat resten av dagen med att se på TV eller suttit vid datorn. Väldigt kreativt.

Det känns ensamt om dagarna. Det är så tyst. Ingen att prata med. I och för sig så är det ju inget nytt. Så har det ju sett ut mestadels under de senaste dryga tre åren. Men skillnaden är ändå att då har jag mått dåligt och oftaste velat vara själv och ha det tyst omkring mig. Det är därför som jag slutade lyssna på musik och det är därför det är svårt att hitta tillbaka till det nu. Men nu mår jag ju bättre igen. Jag får mer ork och energi varje dag. Visst, jag orkar ju inte lika mycket som en frisk person i min ålder. Långt ifrån. Men det är en stor skillnad om jag jämför med mig själv för en tid sedan. Man behöver inte gå lång tillbaka för att se skillnaden. I sommras var jag nära döden och hamnade på IVA i en respirator. Idag går jag själv på stan och shoppar. Jag tränar minst en gång i veckan. Jag kan handla hem mina egna matvaror från affären. Jag orkar städa min egen lägenhet. Jag orkar träffa folk och vara social. Jag kan prata utan att jag måste hämta andan mellan orden. Ingen samtalsdyspné längre med andra ord . Listan på saker som jag numera kan göra igen kan göras lång. Självklart finns det även en lista på saker som jag ännu inte kan eller får göra. En del av de sakerna kommer heller aldrig kunna strykas från den listan. Men däremot så är det, förhoppningsvis, en hel del andra punkter som med tiden kan flytta från den ena listan till den andra. Jag vill leva ett liv med så få begränsningar som möjligt.