Dagarna rullar på så oerhört fort. Februari 2018 – hur gick det till? Det känns som om dagarna går allt fortare för varje år. När man var barn gick dagarna i slow motion. En veckas lov var en hel evighet. Nu går 4 veckors semester på ett ögonblick. Det är en ekvation som jag inte riktigt förstår, inte får grepp om. Ibland stannar jag upp och tänker vad jag egentligen har gjort med mina år som så fort rullar förbi. Vad har jag uppnått? Vad har jag åstadkommit? Har jag nått de mål som jag hade som barn? En del av målen är dock svåra att uppnå. Min högsta önskan har alltid varit att få barn. Mina egna barn. Det är ju en dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelese. Tyvärr gör den vetskapen (tillsammans med en del annat) att jag omedveten (eller kanske medveten) håller killar på behörigt avstånd. Genom att göra det gör jag även en annan dröm väldig svåruppnåelig, nämligen att få gifta mig. Jag har även alltid haft en dröm om att ha ett hus på landet. Med min lön och med mitt (obefintliga) lånelöfte är det en dröm som i stort sätt inte går att uppfylla utan en annan person. En man till exempel. En sån som jag håller på behörigt avstånd. Avstånd från att han ska gå miste om saker. Avstånd för att jag ska slippa bli sårad. Igen. Jag är så trött på att höra att min historia är för skrämmande för att engagera sig i mig. Jag är så trött på att få höra att anledningen till att någon inte vill satsa på mig är för att jag inte kan få barn. Jag är så oerhört trött på att det hela tiden handlar om saker som jag inte kan påverka, inte kan förändra. Alla dessa nitar har tagit hårt på min självkänsla. En självkänsla som dessutom aldrig har varit speciellt bra. Jag kan se att jag är en bra person, en bra vän. Men när det kommer till att vara en partner, en flickvän – då ser jag mig sjäv som en nitlott. Därför blir det ofta att om en kille verkar vara gediget intresserad av mig så drar jag slutsatsen att det måste vara något allvarligt fel på honom. För vem skulle frivilligt välja en nitlott?!
Så istället för att tänka på allt jag inte kan få och allt som jag inte har så fokuserar jag för tillfället på det som jag faktiskt har och kommer att få. Det känns otroligt kul att sitta i skolbänken igen (på halvtid) och det känns som att jag genom denna utbildning ger mig själv en skjuts i rätt riktigt till det jag verkligen vill göra i framtiden. Dessutom älskar jag känslan av att lära mig nya saker, att få fördjupad kunskap och bättre förståelse. Jag älskar att studera. Jag har redan tänkt ut kurser jag vill läsa när jag är klar med denna vidarutbildning. Men innan jag blir klar så är det bland annat en D-uppsats som ska skrivas. Jag skriver tillsammans med min kära vän My och tanken är att vi ska skriva om flickor med högfungerande autism då detta är ett område som är alldeles för lite forskat kring. Det ska bli oerhört kul och intressant.
På tal om vänner så är det ett område jag alltid känt mig väldigt lyckligt lottad inom. Jag har så oerhört fina vänner omkring mig som alltid finns där för mig. Även om vissa av dem är fruktansvärt dåliga på att svara i telefon, så vet jag att om det verkligen vore kris skulle de inte tveka ett ögonblick innan de fanns vid min sida. De får mig att skratta, att tänka till, att känna mig älskad och accepterad. De får mig att njuta av livet och av stunden och att vara glad för att jag är jag. Vänskap är en gåva som jag hoppas att alla människor får uppleva under hela sitt liv. Livet blir så mycket lättare med en vän.
I höstas började jag rida igen, efter år och år av uppehåll. Det visade sig vara en fullträff. Så otroligt roligt! Jag rider i en härlig grupp som präglas av skratt och gemenskap. Det är ritkigt bra träning för kroppen samt känslan av att få vara nära hästar är riktigt bra för både kropp och själ. Tisdagar (dagen för ridlektion) är numera veckans bästa dag! Dessutom har ridningen gjort att jag åter igen har tagit tag i styrketräningen, eftersom jag märker att jag behöver få bättre kroppsstyrka för att orka vara på topp under hela ridlektionen. Det hela blev lite av en win-win situation. Jag har fått igång träningingen igen vilket verkligen är bra för min hälsa och ökar chanserna att jag kan fortsätta leva ett bra liv med mina lungor (trots att oron för att jag snart har förbrukat livstiden alltid finns där). Dessutom har mått mående blivit bättre i och med att jag hittat något som jag tycker är så kul och dessutom med mera ork blir jag inte lika slut lika fort och därmed också gladare. Win-win som sagt.