Brevid mig i soffan ligger Siri och sover. Hon är ihoprullad som en boll och bröstkorgen höjer och sänker sig rytmiskt. Lugna, djupa andetag. Hon är så söt när hon sover… . Att titta på hur lugnt och tryggt hon sover får mig att känna ett inre lugn och en lycka över att hon finns i mitt liv. Hon får mig att känna mig älskad, behövd och hon gör min vardag lite mer färggrann. Hennes närvaro skänker mig solstrålar de dagar då molnen på min himmel är som mest grå och tunga.
Ända sedan hon var liten har hon varit speciell för mig och vi har ett speciellt band. Hon har alltid vetat när jag mått dåligt – fysiskt eller psykiskt och då sett till att hålla sig extra nära mig för att kunna ge trygghet och hålla ett vakande öga på mig. Idag har hon hållt sig extra nära. Det är därför hon ligger här i soffan nu, tätt intill mig, och sover istället för att sova i sitt krypin som vanligt vid den här tiden. Hon vill ha koll på var jag är. På hur jag mår.
Hur jag mår? Det vet jag inte riktigt själv för tillfället. Under flera månaders tid nu har jag inte kännt mig riktigt hel. Jag har känt en tomhetskänsla som jag inte kan sätta vare sig ord på eller förklara varifrån den kommer. Jag har känt mig trött på jobbet, irriterad på människor, haft svårt att komma till skott och jag har blivit sviken och sårad. Jag har mött människor som har visat sig vara stora jubelidioter men som ändå lyckats göra mörka avtryck i min självbild. Fått mig att åter igen börja tro på att jag inte är lika mycket värd som andra. Men jag har otroligt fina vänner. Jag är älskad av många. Jag är duktig i mitt jobb. Jag är den som alltid lyckas hålla ihop det – den som aldrig ger upp. Den som alltid har kontroll.
Den sista tiden har jag börjat undra på vad som skulle hända om jag släppte kontrollen. Jag har aldrig lyckats göra det! Inte ens när jag har varit riktigt onykter. Min hjärna är alltid påkopplad, alltid tänkande och analyserande. Varje ord jag säger, varje steg jag tar analyseras, läggs på minnet, berarbetas. Allt måste vara perfekt. Ibland önskar jag att jag kunde trycka på någon knapp som stängde av autopiloten, som min kontrollerande hjärna verkar ha. Att jag skulle kunna dansa på ett bord, skrika högt rakt ut av ilska eller kasta något i marken så att det går sönder. Men det går inte. Trots att jag innerst inne skulle vilja, så går det inte. Jag kan inte! Ärligt talat vet jag inte varför. Ärligt talat vet jag inte om jag är rädd att helvetet skulle bryta lös och att jag aldrig skulle lyckas återfå kontrollen igen. Ärligt talat så vet jag inte om jag vet någonting alls just nu. Allt känns lite som i en dimma. Vad vill jag? Vem är jag? Vad är rätt eller fel? Vilka känslor ska jag lita på? När ska jag säga ja och när ska jag säga nej?
Inombords befinner jag mig för tillfället i dimma och försöker hitta rätt väg fram till min destination. Jag har många saker jag behöver reda ut, ta itu med. Göra förändringar som är jobbiga i stunden men som behövs göras för att jag ska må bättre på lång sikt. Det är dags att jag sätter mig själv i fokus för en gång skull och prioriterar mitt mående. Jag måste (som jag skrev i föregående inlägg) bli bättre på att säga nej.
Även om detta dimmliknande tillstånd är både jobbigt, frustrerande och även en aning läskigt är jag övertygad om att dimman kommer att lätta och att jag kommer hitta fram. Det kanske blir några omvägar på vägen. Kanske kommer jag snubbla och få några skrapsår. Men jag vet att jag kommer resa mig, borsta bort smutsen från knäna och fortsätta framåt. Jag är inte den som ger upp. Jag är den som alltid hittar ljuset i mörkret till slut. Jag är den som vänder en motgång till en lärdom och använder mig av den för att bli starkare, modigare och redo för nästa prövning. Jag vet att dimman kommer lätta. Jag vet att jag kommer hitta fram till dit det är meningen jag ska vara. Jag vet.
Lämna en kommentar